
Ibland inser man att det bara är en fråga om att resa sig upp och lämna fel bord och sedan hitta och sätta sig vid rätt bord.
Det var en lördagsmorgon, omkring 9, 1989, på ett av de gamla kasinona i centrum – inte Steve och Elaine Wynns Golden Nugget eftersom jag aldrig hade vunnit mycket där och därför hade slutat gå in. Trevligt ställe, goda blåbärspannkakor, vackra gula blommor i krukor, gnistrande badrum, men jag gillade inte att förlora.
Det här var en jollebåt på Fremont Street, fylld med cigarettrök och lukten av knappt smältbara varmkorvar och vad man skulle behöva kalla en något lägre kvalitet på kundkretsen. Reglerna var dock bättre för korträkning och grundläggande strategi. Om du höll det snabbt kunde du ta dig in och ut därifrån innan pitbossarna upptäckte något av det skickliga spelet som irriterade dem så mycket.

Platsen var fullproppad med kalifornier, precis uppe för en helg med hasardspel, alla ljusögda och glada över möjligheten att blåsa tusentals dollar bara för skojs skull. Man kunde märka att de var utanför stan på grund av de snygga klippningarna, de snygga kläderna och den fåniga jäkla-må-vård-trevligheten. De var inte alls som lokalbefolkningen.
Min plan var att spela en noggrann, beräknad grundstrategi och räkna korten perfekt och gå därifrån med kanske hundra eller så efter 20 minuters spel. Under de senaste månaderna har jag gått från att förlora pengar till att nästan gå i noll. Verkliga framsteg. Jag var på gränsen till att “skaffa det” eftersom de kan lägga det i det bakre rummet på Gambler’s Book Shop strax utanför East Charleston.
Jag arbetade hårt för att smälta in i publiken och hade på mig en löjlig blommig orange och gul skjorta där det stod “California” på fickan med ett stort utropstecken. Jag hade till och med en liten namnlapp med “Steve” på. Du ville se ut som en strävan när du spelade – de här killarna vann aldrig, aldrig någonting. Pitpersonalen älskade dem. De kallar detta kamouflage i blackjack-korträkningsgemenskapen, en av de viktiga delarna för att undvika värme.
Jag satte mig vid ett bord fullt med turister. Dealern var en stilig ung kille med en struken vit skjorta och en självsäker, intelligent blick och som stod rakt upp. Jag tänkte att tidigare UNLV-student nu arbetar på en MBA. Kanske spara tips för ett surfäventyr på Maui.
När jag satte mig, tittade en välklädd kvinna som satt på den intilliggande platsen upp på mig och log och sa: “Den här dealern har precis delat ut sig själv 5 raka blackjacks! Ingen vid det här bordet har vunnit något.
Vi fortsätter bara att förlora pengar. Är det inte spännande?”
Återförsäljaren hörde henne. Han tittade på mig. Jag tittade på honom. Det var nog. Jag reste mig upp och lämnade bordet. Alla vid bordet skrattade och fortsatte, de hade sitt livs tid. Det här var något av världens bästa underhållning: att bli charmad och förförd av en dealer som tar alla dina insatser.